Ensam på jobbet!

Idag var jag ensam på jobbet. Ensam veterinär, alltså. Chefen jobbade på sin andra klinik, min ena kollega är på semester och den andra kollegan gick hem sjuk efter någon timme. Till det kommer att måndag alltid är en ganska fullpackad dag, eftersom många väntat under helgen och kommer in först när det inte är jourtaxa längre. Hade det inte varit för alla kanonbra sköterskor som jobbar på kliniken (thank you darlings!) så hade det fasen i mig inte gått. Känns som jag på löpande band langat in hundar med diarré, katter med urinvägsbesvär och diverase annat på behandlingstorget. Skrivit upp behandlingar och sen skyndat ut på polikliniken igen. Det är så himla skönt att ha sköterskor man litar på, för då vet man att allt blir gjort och rätt.

Det som var mest stressande under dagen var egentligen inte att det var så pass fullbokat, utan att jag hade tre honkattkastrationer och en hund med tre tumörer som skulle opereras bort. Är man ensam är det knepigt, för sätter man sig och opererar så växer bara högen med väntande djurägare och patienter, stressande! Dessutom vill man ju hålla en hög servicenivå, så att de inte ska behöva vänta på sin tur. Snacka om att känna sig splittrad. Det slutade med att tumör-hunden inte blev opererad förrän framåt halv fyra på eftermiddagen...

Tumörer i huden är inte alls ovanligt hos hundar, särskilt när de kommit upp i medelåldern ses det ofta. Utan att hänvisa till något vetenskapligt, bara min egen erfarenhet, så är det betydligt vanligare hos vissa raser än hos andra. Ofta är det godartade knölar, men inte alltid. Det är svårt att på förhand göra en bedömning av om de är godartade eller inte - till och med fettknölar kan vara elakartade om man har otur. Djurägare undrar ofta om man ska operera eller inte. Jag tycker det beror på flera saker - hur gammal hunden är, hur fort knölen har vuxit, var knölen sitter, om knölen besvärar hunden, om knölen tenderar att spricka eller bli infekterad, hur orolig man är som ägare, vad ett aspirat från knölen visar på för celler.

Hunden jag opererade idag var ett solklart operationsfall. Den var relativt ung (ca bara halva sin förväntade livslängd) och den hade tre olika knölar som besvärade den. Knölarna såg rätt otrevliga ut, en var infekterad och en annan hotade att spricka. Den som höll på att brista satt dessutom illa till, på ett ben. Det är lite av ett mardrömsställe att operera på, av det skälet att det finns så lite vävnad att ta av (om man jämför med t.ex. ryggen när det finns oceaner av hud att dra i). Man vill ju helst operera bort knölen med lite (läs: ganska mycket) marginal, och då kan det bli jättesvårt att få huden på benet att räcka till. Det var ruggigt tajt på den här hunden, men det gick med bara lite dragningar. Risken om man drar för hårt att både att såret kan spricka och att benet kan stasas av att det blir för tajt. Hunden fick ett rejält bandage om benet efteråt för att hjälpa till att stödja såret. Knölarna skickade vi på undersökning för att få veta vad för slags tumörer det rörde sig om, hoppas det inte är något styggt.

Nu sitter jag och degar i soffan. Resten av familjen sover och jag firar att arbetsdagen är slut med ett glas Cola light. *gäääspar*

Tik med kalkbrist / eklampsi

I eftermiddags kom det in en tik akut till kliniken. Hon var av liten ras och hade fått en stor kull valpar för ett par veckor sedan. Plötsligt under dagen hade hon blivit flåsig, väldigt orolig, gått undan från valparna och börjat vingla runt.

Det här är en typisk historia och klassiska symptom för kalkbrist (eklampsi). Det är ett tillstånd som snabbt kan bli livshotande, hade de inte kommit in med sin hund hade hon snart börjat krampa och senare avlidit. Kalkbristen beror på den påfrestning det är för en liten tik att ge di åt många valpar på en gång, och ofta ser man det när de ger som mest di, kring 2-4 veckor efter valpning.

Jag skickade snabbt ut ägarna i soffan i väntrummet och tog med mig tiken bak till vårt behandlingstorg. Det var bråttom - hon var mycket orolig, hade snabb och svag puls, darrade i kroppen, kunde nätt och jämt gå och hade hög kroppstemperatur. Jag satte en kanyl, tog ut ett blodprov och kopplade sedan ett dropp som jag blandade kalk i. Det var ingen mening att invänta provsvaren innan jag började kalkbehandlingen, hon var för dålig och jag var så säker på min diagnos (ändå tar jag alltid ut ett blodprov, dels för att få facit på att jag har rätt och dels att se att inget annat är galet). Man får inte ge kalket för snabbt, för då kan de få problem med hjärtrytmen, så jag lät det droppa i under ca 20 minuter. Det fina med eklampsi är att när man väl sätter in behandling (om man gör det i tid) så brukar de svara väldigt fort. Eftersom tiken inte är sjuk egentligen så blir hon ju "frisk" så fort bara calciumnivån i blodet normaliseras.

När droppet runnit i gick jag ut med hunden till väntande ägare. Bad dem sitta med henne i famnen en stund. Under tiden blev blodprovet jag tog före behandlingen klart, och det visade mycket riktigt en rejält sänkt calciumnivå i blodet, men för övrigt var allt som det skulle. En kvart senare var hon som vanligt igen. Viftade på svansen, var pigg och glad och skuttade själv ut genom klinikdörren och hem till sina puppisar! Ägaren fick med sig ett recept på kalktabletter till tiken och ägaren fick tydliga instruktioner om att ha nogrann koll på tiken, så att hon inte får återfall. I så fall kan man i värsta fall behöva avvänja valparna i förtid, och det vill man ju förstås undvika om man inte måste!

Vad man blir trött av att göra ingenting!

Den här dagen på jobbet går nog till historien som en av de segaste. Eller kanske inte, men lugnt var det! Jag hade en valp som hade diarré och var allmänt svag. En hund som bajsade blod. Ett katt jag klippte klorna på. Hmmm, what else...? Gjorde ultraljud på ett ev dräktigt sto, men såg inte ett jota, för maskinen var trasig. Tur att det var chefens egen häst, och inte en kund! Vaccinerade några hundar. Behandlade en hund med hudinfektion. Avlivade en gammal gammal vovve. Japp, det var väl det. Inte en enda operation att hugga tag i! Från klockan tre satt jag mest av tiden. Finns det något man blir så seg i bollen av som att inte göra något?

Imorgon åker en av mina kollegor utomlands, i tre veckor!! Tror ni man blir avis eller? Efter en veckas semester på hela sommaren, som gick åt att dels skola in storsonen på skola/fritids och dels vårda benbruten katt så känner jag att jag ligger back i rekreation. Som kompensation ska jag strax sätta mig och boka in en week-end på Selma Spa senare i höst, bara jag och Baby. Det kan bli trevligt det. :-)

Tog sitt förnuft till fånga...

Direkt när kliniken öppnade imorse kom ägaren till den smugglade valpen in genom dörren. Grät så det droppade ner i pälsen på valpen och var så ledsen att han inte ens kunde svara på frågor. Räckte över valpen till mig, vände sig om och gick. Jag hade inte ens hjärta att berätta att avlivning och kremering egentligen kostar pengar. Kändes ungefär som när avrättades anhöriga i Kina får en faktura hem på kulan... Han fick gå. Den lilla sötnosen till valp avlivade vi omedelbart och sedan meddelade vi Jordburksverket om att de kunde avskriva fallet.

Jag är glad att ägaren tog sitt förnuft till fånga. Det är tråkigt nog att bli av med valpen, men den skulle de ju inte få behålla vad de än gjorde, och att dessutom få polisen efter sig hade ju varit ännu värre... Även om jag är säker på att det här inte gjordes i något ont eller vinstdrivande syfte (som i fallet med t.ex. smugglade chihuahuavalpar), så fick de lära sig den hårda vägen att det är stränga regler för att importera hundar.

Jag hoppas bara att vi inte förbrukat deras förtroendekapital fullständigt. De kom in för en enkel vaccination och det slutade med att deras valp var död. Man försöker ju förklara att det är för oss allas skull i Sverige, plus att man som veterinär är ålagd att anmäla och ta tag i sådana här fall. Men ändå. Det känns ändå som man bara blir en elak häxa.

Tråkigt fall med smugglad hund!

Idag har jag varit inblandad i ett synnerligen tråkigt fall. En person kommer in med en 6 veckor gammal valp på kliniken för att vaccinera den. Normalt sett ger man inte första sprutan förrän vid 8 veckors ålder, ungefär samtidigt som valparna skiljs av från modern. Ägaren berättar samtidigt att hunden kommit för två dagar sedan med bil från ett så kallat högriskland. Valpen var inte ID-märkt och ägaren hade inga som helst papper på hunden. Kort och gott: Hund var olagligt insmugglad i landet.

Vi ringde Jordbruksverket och ansvarig veterinär där tog beslut om omedelbar avlivning av valpen. Det finns inga andra bra sätt att lösa situationen på och det kommer inte på fråga att ha en imsugglad hund från tredje land kvar i Sverige. Det handlar naturligtvis inte om något paragrafrytteri, utom om att skydda våra medmänniskor och djur från farliga smittor.

Vi berättade detta för djurägaren och erbjöd oss att avliva hunden omedelbart. Djurägaren vägrade och tog med sig hunden hem ("barnen kommer bli så ledsna annars"). Det som kommer hända då är att Jordbruksverket tar över ärendet, och hunden kommer omhändertas via polis för avlivning. Om djurägaren försöker gömma hunden kommer de fortsätta leta tills hunden är upphittad och avlivad. Kostnaderna för polisens insatser, avlivningen etc kommer sedan att ligga på djurägaren.

Det här fallet är bara så tråkigt för alla inblandade. Jag tror inte alls att hunden är tagen in i Sverige av något ont uppsåt eller så. Samtidigt suckar jag inombords över att det fortfarande finns människor som totalt missat att man inte får köra runt med djur hur som helst, utan nödvändiga papper och vaccinationer osv. Sorgligt för valpen att bli för tidigt avvand och att behöva åka flera hundra mil bara för att dö. Sorgligt för barnen som mister sin nya valp. Sorgligt för ägaren att sannolikt få stora kostnader och ev åtal på sig. Usch usch usch! :-((

PS. Den benbrutna katten är hemma hos sina ägare igen och lever i allhögönsklig välmåga!

Kattuschlingen börjar karta på sig!

Idag skulle Herr Benbruten Katt eventuellt få gå hem. Åkte in till kliniken med honom, ägaren kom och de gosade och vi pratade en lång stund. Det slutade med att katten följde med mig hem igen. Familje- och boendeförhållandena fungerade inte riktigt med en katt som behövde ro och stillhet (ehum, har jag nämnt att jag har tre barn och just nu lever i ett renoveringskaos? ;-)). Nu är ju kliniken bemannad hela veckan, så då skulle katten givetvis kunnat stanna där, inte minst för att jag har semester den här veckan, men det skulle bli problem kommande helg igen. Missen är ju van vid mig och "sitt" rum nu, så då tog jag med honom hem igen istället.

Vad gäller kattens tillfrisknande så hänger benet fortfarande mest och dinglar, men rent mentalt har det skett en otrolig förbättring idag! Från att snällt (alldeles för snällt) ha legat nerbäddad i filtar och knappt lyft på huvudet när man kommit, så är han pigg nu. Verkligen pigg, på riktigt! Jamar efter en, väntar vid dörren till rummet, gosar och spinner. Det är faktiskt en jättemysig misse, förstår att han är avhållen av sina ägare!

För morgondagen hoppas jag att han är så pigg så jag slipper mata och ge dropp, dvs att han äter tillräckligt själv. Jag hoppas också att han ska börja använda benet åtminstone lite mer. Det som är mest oroande är att tassen släpar och dinglar lite, men det är inte mycket att göra i nuläget. Det går inte att uttala sig om det är någon nervskada eller "bara" en frukt av svullnad och ömhet, utan tiden får utvisa...

För övrigt så är det här inlägget skrivet med benbruten katt i knät, för han har blivit så sällskaplig, så han hade ingen lust alls att spendera kvällen ensam i sitt rum. :-)

Lille katt, lille katt, lille söta katta...

Den mår rätt pissigt, min lille benbrutna katt. Eller ja... Alla vitala tecken är normala, men den vill fortfarande inte försöka gå. Smärtstillande en masse, antibiotika (hemsk rötmånadstid nu!!), dropp och handmatning är det som gäller. Lägger ca 3 x 30 minuter per dag på denna lilla kisse, och det är inget jag skriver upp som arbetstid. Man kan ju bara hoppas att arbetsgivaren inser ens insats och engagemang, och att man kan få kompa ut extra ibland istället.

Nu på morgonen har jag stå-tränat katten i omgångar, och den börjar i alla fall försöka, så svagt positiv kan jag ändå känna mig. Den vill inte äta själv, vilket i och för sig lika mycket kan bero på att det är en främmande miljö etc, men äter snällt när jag handmatar med spruta i munnen. Tyvärr känns den lite för "snäll", och det är inget gott tecken i sig när det gäller katter. En normal katt ska protestera åtminstone lite vid medicinering, tvångsmatning och hantering men det gör inte min patient än. Jag vill skicka hem honom så fort som möjligt, och ägarna saknar sin katt också, men jag vill att han åtminstone ska kunna ta sig runt själv först, inte vara "sängliggande", som han är nu. Kanske imorgon? Eller mer sannolikt tisdag-onsdag...? Håll en tumme för att han repar sig snart!

Idag kommer familjen hem igen. Maken tog barnen och åkte till sin syster, söderöver, i fyra dagar. Barnen har låtit så nöjda på telefon, och maken har väl inte heller klagat direkt över all avlastning som barnens faster och kusiner och bistått med! Jag har gjort pannkaksmet på 1½ liter mjölk nu på morgonen, hoppas barnen blir glada när de kommer hem och får sin favoritmat ikväll! :-)

Katt med tibia-fraktur!

Jag fick en svår operation på fredag eftermiddag. Igen. Jag har tagit med mig jobbet hem. Igen. *suckar lite lätt*

Sent igår eftermiddag kom det in en katt som ramlat (inomhus) och gjort sig illa. Man behövde inte vara särskilt kunnig för att se att ena bakbenet var brutet. Det var underbenet som var av, strax ovanför hasen. Katten hade givetvis väldigt ont, och jag drogade ner den ganska omgående plus gav den rejält med smärtlindring för att den skulle slippa vara medveten om undersökningar, röntgen osv. När underbenet är av måste det stabiliseras med operation för att det ska bli en (någorlunda) smärtfri och vettig läkning. Katten var oförsäkrad och ägaren fattig, så det var väl (åtminstone från anhörigas håll) tal av avliving, men efter en stunds diskuterande så bestämde sig ägaren för att vi skulle försöka rädda katten.

Jag sövde den, och började operera lagom till stängningsdags. Nästan en timme och tjugo minuter tog det, sedan var benet ihop igen. Det är inte lätt att stifta upp kattben, och det här var särskilt svårt på grund av att frakturen var så splittrad. Jag satte fyra stycken cerklage (hårt tvinnade ståltrådar) runt benet också, för att hålla ihop det extra. Sen blev det bandage om alltihop och inpackning i en bur med filtar och värmeflaskor. Kommer inte på fråga att katten kan gå hem när den har så ont, återigen ingen tillräcklig helgpassning på kliniken, så det fick bli MammaVeterinärs hemklinik ännu en gång.

Nu ligger katten med sitt brutna ben i en stor hundbur i vår gillestuga. Nerbäddad i fyra filtar, med dropp kopplat (katter äter och dricker oftast för lite när de mår dåligt, så den får dropp som extra support) och fullproppad med mediciner. Äta vill den inte, så jag har matat den flera gånger. Tanken är att den ska stanna tills den har repat sig så pass att den iaf kan ta sig runt för egen maskin. Skulle tro att det blir en vecka eller så.

Förresten, jag har semester nu, men det är väl helt normalt att ha en patient hemma när man är ledig? ;-)

Gammal är alltid äldst ...och bäst...?

I fredags hade jag inne en hund som under lek gjort illa sig så pass att ena benet var brutet. Då frakturen satt i anslutning till ett viktigt senfäste så förstod jag att det behövde opereras, vanlig gipsning skulle inte hjälpa. Vi har ingen fullblodsortoped på kliniken, så jag ringde en extern konsult, som kommer till oss vid behov, och rådgjorde. Jodå, han höll med om att frakturen behövde opereras och han kunde komma och göra det. Det var dock ingen fara med att vänta med operationen över helgen (det är ytterst sällan man opererar frakturer på jourtid, och hunden kom in strax innan stängningsdags på fredagen), så hunden fick följa med ägarna hem med order om strikt vila plus smärtstillande tabletter.

Så igår kom hunden tillbaka. Inte bättre förstås, men å andra sidan inte sämre heller. Kirurgen skulle komma in senast till lunch. Vi väntade och väntade, men ingen kirurg. Frampå eftermiddagen ringer han och säger att han kan komma lagom till stängningsdags. Kul kul, jobba över igen, morrade jag tyst för mig själv. Vidtalar en sköterska, som också får bereda sig på att stanna och passa narkosen. Ringer maken, som blir verkligt kanonglad över att ta middagslagning och barnnattning ensam. Sätter mig och fortsätter vänta, men ingen kirurg kommer. Telefonen ringer igen, lagom tills vi trodde han skulle vara där, och då meddelas det att han inte kommer alls. RIDÅ! Usch usch, inte roligt att behöva ringa djurägarna och säga att det inte blir någon operation den dagen. För hundens skull spelade det nog mindre roll visserligen, den var väl smärtlindad och låg lugnt i sin bur på kliniken, men ändå... Och så respektlöst mot oss andra, som väntat, förberett och bokat av tid som vi skulle kunnat ta andra patienter på. *suckar lite*

Nåväl. Idag kom kirurgen på utlovad tid och hunden blev opererad, men jag måste säga att det kändes inte så roligt. Det var inget fel på operationen egentligen (eller nåja...) och hunden kommer säkerligen läka fint, men vissa aspekter kändes slarviga och det slirade liksom lite, rycktes lite för mycket på axlarna, enligt min mening. Frakturen är stabil, hunden mår bra och har gått hem, men med en fadd smak efter sig. Det känns inte helt roligt. Nu är jag iofs bara ansvarig för det jag gör, men det är ändå min patient och jag vill ju att mina patienter ska få bästa tänkbara i vård och engagemang. Ibland funderar jag på det där, man säger "gammal är äldst" och så vidare... Jag lyssnar och tittar gärna och lär mig av de som har jobbat länge, självklart och absolut, men jag kan ibland tänka att det även kan finnas faror med att vara "för" duktig. Det får aldrig gå slentrian i något så viktigt som en operation. Man får inte heller sluta att vara självkritisk, ingen är fullkomlig! Varje patient är unik och varje djurägare/kund har rätt att få full valuta för sina pengar. Ska man fakturera femsiffriga belopp ska man ha gjort skäl för pengarna också! Ja, det gäller ju oavsett om man är veterinär, bilmekaniker, hantverkare eller datatekniker.

Imorgon ska jag vara ledig, och det ska bli riktigt skönt. Ska försöka hinna med en rejäl promenad och endel trädgårdsarbete, det är avkopplande och avslappnande när det har varit mycket på jobbet. :-)

Jippi-jihoo, katten mår bra!

Lilla missekatten som jag gjorde en vesico-ventriculi-stomi (om det nu heter så, det där kan lika gärna vara mitt hittepånamn) mår bra! Inte bara bra "sådär", utan bra BRA! Hon är pigg, äter de små portioner jag erbjuder henne med god aptit (katter som har svultit/matvägrat en tid är ofta svåra att få igång igen), har inte kräkts, rör sig normalt, har inte ont i magen och har ingen feber. Hon är bara lite sur för att jag har henne instängd i gillestugan, men det är ett måste. Två halvvuxna katter, fyra kattungar och en halvgalen hund känns som väldigt mycket för mycket för en nyoperad liten fröken. Dessutom ska hon ju bara stanna tills imorgon, så det är ju helt poänglöst att låta henne träffa de andra.

Barnen har tyckt det har varit jättekul att ha en patient hemma. De har givetvis inte fått gå till henne ensamma, men de har hjälpt mig att hålla i droppåsar och räcka fram mediciner och linda om kanylen på benet på henne. Ni ska se att MammaVeterinäskan uppfostrar tre små arvtagare till yrkestiteln! ;-)

Känns nästan för bra för att vara sant, och jag vågar egentligen inte vara glad utan väntar mest på ett bakslag hela tiden. Om inget negativt sker så får hon gå hem till längtande ägare imorgon eftermiddag, och sen är det bara att hålla tummarna att detta faktiskt fungerar i längden. Jag måste försöka läsa på om långtidsprognosen efter en sån här operation på jobbet imorgon. Mina egna böcker är fortfarande nerpackade i garaget efter flytten...

Annars har det varit en lugn helg hemma. Passat mina föräldrars hästar, får, hund och katt. Fixat och trixat i huset. Åkt till tippen. Rensat bland barnens vinterkläder. Tja, mest bara varit... Imorgon blir det jobb igen, hurra! (Får jag intala mig att det är "hurra" iaf. Maken och barnen är lediga, hade eg hellre varit hemma med dem...)

Kajsa Kattunge spanar in Lexus svans...

...som uppenbarligen är helt oemotståndlig och bara måste lekas med en stund...

...och det tyckte Lexus var jätteroligt, verkligen. :-)